Jag är ett skämt. Så skratta åt mig om du har lust. Jag ser inte någon direkt annan anledning till varför jag är som jag är. Jag kan ju inte ta vara på mig själv för fem öre. Även om jag kunde har jag inte förutsättningarna. Så skratta på tills ni kiknar. Ty då har jag iaf lyckats roa någon längs dikeskanten… Då vet man iaf att allt inte varit förgäves.
Ibland blir jag lite avundsjuk på folk som fyller en funktion. Som hittat sin plats eller whatever… Eller kanske rättare sagt vars rätta plats fyller någon funktion(?), för dem själva eller för andra.
