Allt jag är är bara tomhet. Jag har inget av din övertygelse i mig. Inget av din principfasthet. Allt jag har är resultatet av min rädsla för att vara svag. Mina prestationer… Men kan man leva så? Är det okej att vara svag? Är det okej att vara vilse? Då måste jag få vara svag och vilsen en stund. För jag har ingen klippa att stå på, ingen grund som håller. Jag har en insida som är svart som synden och vet inte hur (eller om) jag bäst ska ge utryck för den. Hur hanterar man sig själv och sin sviktande moral? Önskar att jag kunde vara en bättre människa, att jag kunde göra skillnad genom min kärlek till människorna, att den kunde få användas. Men däri ligger naturen av min svaghet. Jag faller för lätt på den steniga stigen och såren jag skrapar upp sårar inte bara mig. Så summan av kardemumman blir att jag till sist även sårar när jag försöker ge av mitt bästa. Jag är bara skit, jag har inget (förutom min talang) att visa upp för er som är saning. Saning, finns du att finna? Och var? Vägen jag måste gå är kanske den svarta och mörka? Den som ingen vet var den slutar. Vildmarken. Om jag ger mig in i den kanske jag till sist gått vilse tillräckligt för att hitta ut… i ljuset och saningen.
