Det är lätt att förstå varför vi har så svårt att tro på gud idag. Vi lever i en liten låtsasvärld av plast och betong. Och vi stimulerar våra hjärnor med ännu en låtsas värld… En värld som är byggd av 1:or och 0:or.
Går man ut och verkligen vistas i naturen och ser att varje liten kvadratmeter sprudlar av liv, slår en lättare tanken att någon kanske ligger bakom ändå………
Efter en godnatts sömn känns det dock bättre. Visst. Svaghet har jag, men faktiskt styrka även. Styrkan är att jag inte är helt ensam. Och styrka är även att jag har ett val. Men jag är en svag människa, och svaga människor misslyckas, så ligger det till. Men sedan kan man välja att stanna i misslyckandet eller att resa sig upp igen. Jag väljer att resa mig.
Allt jag är är bara tomhet. Jag har inget av din övertygelse i mig. Inget av din principfasthet. Allt jag har är resultatet av min rädsla för att vara svag. Mina prestationer… Men kan man leva så? Är det okej att vara svag? Är det okej att vara vilse? Då måste jag få vara svag och vilsen en stund. För jag har ingen klippa att stå på, ingen grund som håller. Jag har en insida som är svart som synden och vet inte hur (eller om) jag bäst ska ge utryck för den. Hur hanterar man sig själv och sin sviktande moral? Önskar att jag kunde vara en bättre människa, att jag kunde göra skillnad genom min kärlek till människorna, att den kunde få användas. Men däri ligger naturen av min svaghet. Jag faller för lätt på den steniga stigen och såren jag skrapar upp sårar inte bara mig. Så summan av kardemumman blir att jag till sist även sårar när jag försöker ge av mitt bästa. Jag är bara skit, jag har inget (förutom min talang) att visa upp för er som är saning. Saning, finns du att finna? Och var? Vägen jag måste gå är kanske den svarta och mörka? Den som ingen vet var den slutar. Vildmarken. Om jag ger mig in i den kanske jag till sist gått vilse tillräckligt för att hitta ut… i ljuset och saningen.
