Sitter man i Hälsingland igen då. Skönt å va hemma iofsej men ändå. Överallt, spelar ingen roll var jag tar vägen, är det mest bestående intrycket en ensamhet som är rent omöjlig att rå på. Så har det väl alltid varit. ”Det kommer gå så bra för dig, Marcus” sade en av mina få vänner till mig för ett tag sedan. Visst, jag tror att det finns en möjlighet att jag får skriva och hålla på med min musik mycket och att folk och fä får höra den… Men, allt annat i livet då? ”Trapped inside this little bunker, anti-social disaster written on the door”… (evolution hour – pushed)
