Ekonomi

Ekonomi….. VAD FAN ÄR DET?

Det är då inget som jag är vidare bra på iaf. Jobba, äta, sova, dö… Vad är det för skitliv? Folk har så konstiga värderingar. Man ska göra rätt för sig, för all del. Det tycker jag med. Men att göra rätt för sig tycker inte jag per automatik borde innebära att slita ut sin kropp och sin själ i tjänst för ett sabla skitsamhälle som ändå inte bryr sig ett skit! Att göra rätt för sig betyder i min bok att man tar hand om den lilla del av världen man fått att sköta om. Mina vänner, min konst, människor jag möter… osv. Det är även att ta hand om sig själv och se till att man mår bra. Inte gå emot sig själv och sina övertygelser osv. Men vad fan är ekonomi helvetet till för? Nån gång i historien var det någon som lurade i någon annan att stenen han höll i sin hand var värd den mjölk och den mat som den andre hade i sin gård. Sålunda gav den andre den förste detta i utbyte mot stenen… Fatta vilket pucko den bonden var. Och fatta vad han förstörde för framtiden… för våran tid.

Jag säger bara… FY FAN!

framgångens sötma

Några månader sedan sist. Mycket har hänt. T.ex har jag fått tag i en bostad så jag är inte längre hemlös. Sökt en utbildning. Inevitable End har blivit signade till Relapse Records. The Weakening har kommit tvåa i radio bandits unsigned tävling. Miseration har gjort sitt första gig i världshistorien, i Holland, vilket även betyder att jag för första gången vart utomlands på riktigt. Jag har köpt en ny gitarr och beställt ytterligare en. Man kan ju spekulera i vad som kommer hända nästa år. Eftersom jag är med i hela tre band som är på gång nu så kan man ju tänka sig att det kommer bli en hel del spelningar. Det hoppas jag på. Gig å kalas i mängd. Men vi får se vad skolan säger om jag kommer in där. Hoppas det går att lösa på nåt vis om man måste vara mycket ledig osv. Men jag känner lite att jag skulle behöva tänka på annat änn musik precis hela tiden. Så jag hoppas jag kommer in på den där utbildningen. Det vore riktigt fräsigt!

Ett skämt

Jag är ett skämt. Så skratta åt mig om du har lust. Jag ser inte någon direkt annan anledning till varför jag är som jag är. Jag kan ju inte ta vara på mig själv för fem öre. Även om jag kunde har jag inte förutsättningarna. Så skratta på tills ni kiknar. Ty då har jag iaf lyckats roa någon längs dikeskanten… Då vet man iaf att allt inte varit förgäves.

Ibland blir jag lite avundsjuk på folk som fyller en funktion. Som hittat sin plats eller whatever… Eller kanske rättare sagt vars rätta plats fyller någon funktion(?), för dem själva eller för andra.

Sömnbrist/Irritation

Varför kan man inte sova? Flera nätter kanske fem stycken eller nåt sånt så har jag inte gått å lagt mig förrns vid tre. Igår gick jag å lade mig före två tiom men då kunde jag inte sova. Så gick jag upp å gick å lade mig igen tre gånger om. Klockan var nog närmare fem innan jag lyckades somna… Vakna upp å vara död. Skit tjatigt. Vaknar ofta rätt tidigt ändå. Och jag vill vakna rätt tidigt för man hinner göra mer av dagen då. Men då ska man ha sovit först. Tills för bara någon dag sedan var jag skitinspirerad hela tiden men nu har det stannat av. Kan ju iofsej ha med sömnlösheten att göra. Så svårt att somna. Behöver nåt som distraherar min hjärna för att det ska gå. Lyssnade jämt på musik förut. Men jag har tröttnat på att lyssna på musik. Är inte kul. Jaja… Negativt inlägg det hära blev då. Blir säkert bätrre när jag sovit.

Lite av varje

Eftersom jag är så dum å har glömt bort lösenordet har det inte blivit så mycket bloggande på sistone. Har inte varit överdrivet inspirerad heller. När livet rullar på och man har saker att göra blir det inte lika intressant att (som jag skrev för några månader sedan) ”ge sken av att man har ett liv”.

Just nu sitter jag i Rickard Bransell’s lägenhet i Alby. Rickard är en trevlig prick som jag inte har umgåts med så mycket de senaste åren. Vilket är synd för han är i sanning en riktigt bra och vänlig själ! På väldigt kort varsel så fick jag sova hos honom natten till idag och natten till imorgon. Det är väldigt vänligt, och inte nog med det så bjöd han frikostigt på en härlig portion potatis och köttbullar med! Potatis, jag älskar potatis.     Jag befinner mig alltså i stockholm, denna ljuva(?) stad… erhm… så ljuv är den kanske inte, men helt okej att besöka åtminstone. Har jobbat lite på EBS i några dagar och hoppas att få jobba lite till nu till veckan.  

Äsch, orka sitta här å skriva….

Har du sett första Jurassic Park filmen? Jag tänkte på den igårkväll… Det är ju en vuxen man som tillsammans med två barn blir tvugna att ta sig igenom en park med en massa dinousarier som är lite halvfarliga och dom är med om diverse jättehemska grejer så ungarna blir aldeles skärrade. Så kommer dom sent omsider fram till ett stängsel som dom ska klättra över. Ett stängsel där det vanligtvis går elektricitet. Han slänger en pinne på det för å kolla om det går elektricitet i det, inget händer. Så tar han tag i stängslet och börjar att skrika och skaka… Och ungarna börjar ju förstås med att skrika ty de tror ju förstås att han får en massa jättestarkström i sin kropp… Men det är det fina, mannen bara skojar. Hur är man funtad då? Man har med sig två småungar och man korsar en sabla djurpark med en massa skitfarliga monster i och ungarna är helt skräckslagna, så drar man ett sådant skämt. Det hade ju inte ens varit roligt utan dödsfärden som föregick… Jag säger bara ett ord (med så mycket som fem bokstäver)… IDIOT!!!!!!

Om gud

Det är lätt att förstå varför vi har så svårt att tro på gud idag. Vi lever i en liten låtsasvärld av plast och betong. Och vi stimulerar våra hjärnor med ännu en låtsas värld… En värld som är byggd av 1:or och 0:or.

Går man ut och verkligen vistas i naturen och ser att varje liten kvadratmeter sprudlar av liv, slår en lättare tanken att någon kanske ligger bakom ändå………

Hoppfull

Efter en godnatts sömn känns det dock bättre. Visst. Svaghet har jag, men faktiskt styrka även. Styrkan är att jag inte är helt ensam. Och styrka är även att jag har ett val. Men jag är en svag människa, och svaga människor misslyckas, så ligger det till. Men sedan kan man välja att stanna i misslyckandet eller att resa sig upp igen. Jag väljer att resa mig.

Tomhet/vilsenhet

Allt jag är är bara tomhet. Jag har inget av din övertygelse i mig. Inget av din principfasthet. Allt jag har är resultatet av min rädsla för att vara svag. Mina prestationer… Men kan man leva så? Är det okej att vara svag? Är det okej att vara vilse? Då måste jag få vara svag och vilsen en stund. För jag har ingen klippa att stå på, ingen grund som håller. Jag har en insida som är svart som synden och vet inte hur (eller om) jag bäst ska ge utryck för den. Hur hanterar man sig själv och sin sviktande moral? Önskar att jag kunde vara en bättre människa, att jag kunde göra skillnad genom min kärlek till människorna, att den kunde få användas. Men däri ligger naturen av min svaghet. Jag faller för lätt på den steniga stigen och såren jag skrapar upp sårar inte bara mig. Så summan av kardemumman blir att jag till sist även sårar när jag försöker ge av mitt bästa. Jag är bara skit, jag har inget (förutom min talang) att visa upp för er som är saning. Saning, finns du att finna? Och var? Vägen jag måste gå är kanske den svarta och mörka? Den som ingen vet var den slutar. Vildmarken. Om jag ger mig in i den kanske jag till sist gått vilse tillräckligt för att hitta ut… i ljuset och saningen.

Måla om ett hus

Sedan några dagar tillbaks så befinner jag mig i alingsås. Jag hjälper min storebror att måla om deras hus. Det är lite spännande faktiskt. Har inte hållt på med hus målning förut. Ska väl vara här denna veckan ut och hela nästa är det tänkt. Känns bra tycker jag. Man blir lite konstig och stel i fingrarna dock men man får väl försöka härda ut ändå.

Midsommar 2008

Shit. Jag vet verkligen inte vad eller var jag är. Dom här jävla datorerna och allt sabla cyberspace. Och den sketna TV:n. Maskinen från avgrunden. Det blir som att man lever i en dimma. Som att jag hade ett tunt lager ogenomträngligt plastfolie över mig. Bara stundtals lyckas jag verkligen VARA i verkligheten. Men för det mesta är jag någon annanstans känns det som. I mina tankar. Ända sedan väldigt längesedan har livet känts ungefär lika verkligt som en film eller nåt. Därför känns det ibland och ofta (periodvis) som att inget spelar någon roll alls. Som att jag ser mitt liv från betraktarens perspektiv. Jag tror jag skulle kunna vara kapabel till att göra nästan vad som helst om jag verkligen skulle få för mig något. Det är obehagligt.